Bokhurra!!!

För att vi läser – och sedan tänker

The Drop (2014)

the-drop

Titel: The Drop Författare: Dennis Lehane

Förlag: Albert Bonnier Antal sidor: 230

_______________________________________________________

På många sätt tycker jag att det här är en perfekt bok. Man kan säga att det är en bok med en Dennis Lehane i högform. Jag har läst det mesta med denna författare och även om det här inte är det bästa han skrivit så tar den fram de bästa sidorna hos honom som författare.

The Drop är en relativt kort roman fast med ett ganska avvaktande tempo. Handlingen tar sin tid och karaktärerna skyndar långsamt mot den stora tvisten; tja eller oväntade vändningen, som en berättelse av den här typen alltid kräver. Kort om handlingen: Bob är bartender på Cousin Marv’s bar, som ägs av Bobs kusin Marv men som egentligen tagits över av  den tjetjenska maffian – som i sin tur använder stället till att samla smutsiga pengar på. Ett så kallat ‘money drop’. När baren blir rånad låter maffian Bob och Marv veta att det är deras uppgift att jaga rätt på rånarna. Ungefär samtidigt hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna som tjejen i huset bredvid, Nadia, övertalar honom att behålla. Och precis som i föregångaren Mystic River – som alltså utspela sig i samma kvarter – börja obehagliga förflutna händelser komma karaktärerna i kapp.

Det låter kanske inte mycket för världen, men jag gillar verkligen den här boken. Inte minst för den ruffiga Bostonmiljön som Lehane är så grym på att beskriva. Berättelsen, som är baserad på en novell han skrivit tidigare (Animal Rescue), går just nu upp på biograferna. Huruvida Lehane först omarbetade denna novell till ett filmmanus och sedan lät göra roman av den – eller tvärtom, vet jag inte. Kan dock säga att bokversionen är överlägsen filmen.

Främst handlar detta om Lehanes språkbegåvning, där han på ett enkelt men ganska detaljerat sätt beskriver miljöerna och karaktärernas förehavanden. Lite Bukowskikänsla över den här berättelsen – fast utan snusket och med aningen mer detaljer. Han låter Bob föra sig med bartenderliknelser som “det kändes som om han skyfflade ner is i bröstet på sig själv” där han i sin ensamhet står bakom bardisken. Personligen vill jag bara stanna kvar i berättelsen – och det säger kanske mer om mig än om boken?

Advertisements

Himmelstrand (2014)

himmelstrand

Titel: Himmelstrand Författare: John Ajvide Lindqvist

Förlag: Ordfront Antal sidor: 410

______________________________________________________

 

Jag tänkte att detta första inlägg skulle vara ett positivt litet inlägg. En slags hyllning till John Ajvide Linqvist. Nu blir det inte så. Jag blev nämligen förbannad när jag läst ut den här boken. Lite för att jag inte fattar men mest för att han snuvade mig på slutet – vad det nu kan tänkas vara. (Ja, om jag vetat detta hade jag fyllt i resten själv.)

Men visst, Ajvides nya bok Himmelstrand börjar bra även om den känns lite löst influerad av pappa Stephen Kings Under The Dome. Saxat från baksidan kan du läsa följande:

nu är allt försvunnet. Campingen, sjön, till och med solen är borta. Det enda som finns är det oändliga gräsfältet, fyra bilar med husvagnar, åtta vuxna, två barn, en hund och en katt. Alla inser de att något ofattbart hänt under natten. Hur ska de kunna ta sig bort från denna orimliga plats? För den gamla världen finns någonstans, ett mobilsamtal går plötsligt fram och radion spelar gamla schlagrar. Snart börjar också märkliga, skrämmande figurer dyka upp. Monstruösa varelser som fötts ur de åtta vuxnas mest traumatiska upplevelser.

Ni fattar. Ajvide placerar sina karaktärer på en oändlig gräsplätt, slänger in lite läskiga figurer och blandar allt med bakåtblickar för att se vad som händer. Och det händer en jävla massa, och bra är det stundtals också. Precis som det ska vara. Jag menar, tänk dig själv att vakna upp i en värld där mer eller mindre allt försvunnit. Vad gör du och hur navigerar du dig där ifrån utan fasta hållpunkter (förutom en försvunnen camping som inte syns på gps:en)? När det sedan dyker upp lustiga figurer i horisonten, på väg mot husvagnslägret – ja då börjar funderingarna. Och återblickarna.

Det blir bra och spännande när vi växelvis får följa karaktärernas resa i sitt inre och sina rädslor. Karaktärerna är bra, inte minst barnen. Som vanligt används musiken som en oväntad fond, och återigen är det den allra trallvänligaste schlagermusiken i form av Peter Himmelstrands låtar som utgör soundtrack i boken. Ajvide använde samma knep i Lilla stjärna och i kortromanen Tjärven var det ocreddiga tyska synthpopparna Modern Talking som tonsatte de drunknades återkomst från havet.

Men jag kan köpa det där igen. Och att det sedan blir aningen skruvat ett femtiotal sidor mot slutet är också okej. Det är inte det som är problemet – det är slutet. Och här kommer ingen spoilervarning, för det finns inget att avslöja. Eller kanske fattar jag trögt? Får iallafall inte ihop det, och det hade inte krävts mycket. En liten hint bara! Och om det finns en så missade jag den.

Jag var ju något besviken redan på hans förra bok – Lilla stjärna – men även om historien saknade något lyckades han till sist knyta ihop det. Här blir det bara tomt, vilket är slöseri på en bra och jävligt skruvad berättelse. Om det kommer en del två så läser jag den. Om inte – ja då kommer jag i framtiden fundera både en och två gånger innan jag läser John Ajvide Lindqvist igen.