The Drop (2014)

Titel: The Drop Författare: Dennis Lehane

Förlag: Albert Bonnier Antal sidor: 230

_______________________________________________________

På många sätt tycker jag att det här är en perfekt bok. Man kan säga att det är en bok med en Dennis Lehane i högform. Jag har läst det mesta med denna författare och även om det här inte är det bästa han skrivit så tar den fram de bästa sidorna hos honom som författare.

The Drop är en relativt kort roman fast med ett ganska avvaktande tempo. Handlingen tar sin tid och karaktärerna skyndar långsamt mot den stora tvisten; tja eller oväntade vändningen, som en berättelse av den här typen alltid kräver. Kort om handlingen: Bob är bartender på Cousin Marv’s bar, som ägs av Bobs kusin Marv men som egentligen tagits över av  den tjetjenska maffian – som i sin tur använder stället till att samla smutsiga pengar på. Ett så kallat ‘money drop’. När baren blir rånad låter maffian Bob och Marv veta att det är deras uppgift att jaga rätt på rånarna. Ungefär samtidigt hittar Bob en misshandlad hundvalp i en soptunna som tjejen i huset bredvid, Nadia, övertalar honom att behålla. Och precis som i föregångaren Mystic River – som alltså utspela sig i samma kvarter – börja obehagliga förflutna händelser komma karaktärerna i kapp.

Det låter kanske inte mycket för världen, men jag gillar verkligen den här boken. Inte minst för den ruffiga Bostonmiljön som Lehane är så grym på att beskriva. Berättelsen, som är baserad på en novell han skrivit tidigare (Animal Rescue), går just nu upp på biograferna. Huruvida Lehane först omarbetade denna novell till ett filmmanus och sedan lät göra roman av den – eller tvärtom, vet jag inte. Kan dock säga att bokversionen är överlägsen filmen.

Främst handlar detta om Lehanes språkbegåvning, där han på ett enkelt men ganska detaljerat sätt beskriver miljöerna och karaktärernas förehavanden. Lite Bukowskikänsla över den här berättelsen – fast utan snusket och med aningen mer detaljer. Han låter Bob föra sig med bartenderliknelser som “det kändes som om han skyfflade ner is i bröstet på sig själv” där han i sin ensamhet står bakom bardisken. Personligen vill jag bara stanna kvar i berättelsen – och det säger kanske mer om mig än om boken?